När man tappat all energi. När man inte längre orkar bry sej om att man tillexempel är hungrig, trött, kissnödig, behöver duscha. Såna saker. Man bara sitter och stirrar ut i tomma luften helt lost och frånvarande. de är jag just nu!

När jag har för mycke att göra släpper jag ALLT! De är som att jag går in i ett svart stort rum, utan möbler, utan fönster och dörrar. Väggarna är täckta av bilder från gamla hemska minnen. de ända ljuden man hör är tjat från lärare. De finns ingenstans att gå i rummet. De är som om man är fast klistrad i golvet och som om ögonen har stannat på en ända punkt och aldrig kommer loss därifrån.

Jag har stressat sönder de senaste halvåret. Jag försöker göra saker som jag inte kan, vilket tar på både min energi och mitt självförtroende. Jag tänker släppa allt nu. Jag tänker inte gå i skolan förrän jag får den hjälp jag behöver. Och jag känner att jag är hellre borta från skolan och må bra Än att vara i skolan och gråta minst 5 gånger om dagen.

De är vad jag gjort idag. Jag gråter hela tiden utan anledning. De kanske finns en anledning ändå, att jag är för stressad helt enkelt. De hände nånting otroligt äckligt när jag sov hos paulo igår. Han låg och sov och jag kunde inte sova som vanligt. Så börjar jag tänka på all skit som jag varit med om, hur stressigt de är i skolan, hur jobbigt de är att jag inte kan göra de som "dom andra" kan. Jag börjar självklart storgråta. Då känner jag att jag spänner mej i hela kroppen, som om jag skulle slå någon jag verkligen hatade. Jag gjorde de inte med mening. När jag försökte slappna av skakade hela jag. Ni vet som på filmer när dom får epilepsi anfall?

Jag vet inte om de har med saken att göra. Men de va otroligt obehagligt.

Mådde dåligt tillome på morgonen när jag vaknade. Jag orkade inte säga nåt, orkade inte göra nåt, orkade inte ens sminka mej!

De ända jag har gjort idag är att sovit, legat i sängen och kollat film. De va planerat att jag skulle dra ut med en kompis. Men jag orkade inte. De är inte så att jag tycker de är jobbigt att gå ut eller så. De va min kropp som bara skrek nej. Jag har ont i hela kroppen på ett sätt jag aldrig haft förut.

Nu orkar jag inte skriva mer, tårarna börjar komma… igen!