Jag fick min diagnos ADHD i julas. De värsta innan jag fick den var att jag trodde jag va dum i huvudet. Alla kallade mig korkad för att jag inte hängde med i matteboken. Alla kollade snett för att jag inte visste när gustav vasa va född. Alla dumförklarade mig tillochmed mina bästa vänner.

Men sen kom en tid då vi började ha syslöjd. Vi skulle sticka. JAG va den som fick hjälpa alla andra när läraren va upptagen. Under ett halvår hann jag göra ett par mjukisar, en tjocktröja, en halsduk, en kjol, och en mössa. jag va den "smarta" när de gällde allt praktiskt. Men det var de ingen som brydde sig om, alla levde kring fördomen att om man inte kan matte är man inte smart. Jag levde med dom den tiden jag svävade i ovisshet, då jag inte visste att jag hade ADHD.

när jag väl fick reda på att jag hade adhd. Va de min tur att dumförklara alla andra. För vem är smart när den inte kan se ur någon annans perspektiv. Vem är smart när den tror att matte är vägen till all framgång. Vad är egentligen att vara smart? De är väl olika för olika personer, men om att smart är att kunna alla ord i världen, och att veta allt om hur man tillverkar en skruv. Så tror jag att jag är väldigt osmart. Men om smart vore att kunna sticka en halsduk, eller att veta att om man blandar gult och blått blir det grön. Om det vore att vara smart, vore jag smartast i världen.

Nu kanske ni tänker "det finns ingen användning för att blanda färger eller sticka en halsduk". Men vad skulle du göra om det plötsligt blev istid och alla affärer va stängda och allt du hade va garn. Vad skulle du göra om du blev fattig, och de enda du kunde göra för att få pengar va att måla, men du hade bara råd med 3 färger. Skulle du va "smart" skulle du veta att om man blandar rött och blått blir det lila, blandar du rött och gult blir de orange, blandar du alla färgerna blir de brunt.

och där har du dina färger till din tavla. Att veta att gustav vasa är född 12 maj 1496 är säkert jättekul, men när kommer de till användning?

Jag önskar att alla kunde sluta dumförklara alla med någon som helst syndrom. och sluta dumförklara er själva för det är ju faktiskt det ni gör. Försök att vidga erat perspektiv till det större.

Måste verkligen få skriva av mig.

För det första fattar jag inte hur du kunde förlåta mej för de "val" jag gjorde förut. Men å andra sidan, du har svikit mej så många gånger.

Jag sitter å tänker på tiden. Sommaren då de va du och jag. Sommaren då jag varje dag åkte till dig. Du va speciell. Du är fortfarande speciell. Du har en verklig plats i mitt hjärta. Du är en tvättäkta vän uppifrån och ner.

Jag kommer ihåg att du alltid hämtade mej på moppe. och jag va alltid lika rädd att jag skulle flyga av för att du körde som en idiot. Jag kommer ihåg alla kvällar då jag frågade vart vi skulle och du sa nånting. Men när vi väl kom fram va ni någon heeeeelt annanstans.

Jag kommer ihåg hur du alltid brukade peta ner dina fingrar i aquariumet.

Jag kommer ihåg hur du alltid tjatade om dina spånga mackor.

Men de är ingenting som kommer hända igen. Jag har mitt liv nu, som jag trivs med. Vi får vara glada över minnena vi skapat tillsammans.

Men kom ihåg att du är den personen som får mej levande, och att jag alltid finns för dej. Du är underbar vännen, du vet vem du är <3

De här är de sista du hör från mej. Du är nog den mest falska personen i världshistorian. Och sånna som du vill jag inte ha nått å göra me.

Du är född med hat. Du är född med falskhet. Men där JAG växte upp finns ingen falskhet.

Du lärde mej att inte lita på någon. Varför? Jo, för att DU själv har varit med om så mycket svek. Du lärde mej att aldrig säga "jag älskar dej" till någon. Men de är bara för att DU själv blivit sårad. Men vet du vad? De här är mitt liv, och du har ingen rätt att lägga dej i.

Jag säger precis vad jag vill. Litar på vem jag vill. Har kontakt med vem som helst.

Snälla sluta bry dej. Sluta säg åt mej vad jag ska göra. Du är inte min mamma!

Tänker inte säga ett ord till, tänker inte leva din kultur längre, de är här jag bor, och de är här jag stannar!

Jag har skrivit såna här texter 100 gånger. men Jag har så galet mycket känslor nu. Så jag måste verkligen skriva av mej…

Jag vet inte riktigt vad jag tänker just nu. Men de jag tänker, de handlar allt om dej. Du går i mitt huvud dygnet runt, du finns tillochmed i mina drömmar! De känns som om jag återfått mina känslor. Inte för att jag inte hade några förut. Jag har alltid haft känslor för dej. Men dom har blivit starkare.

De du gjorde för mej i fredags, jag ville nästan bara flyga upp till gud och kyssa hans läppar. Du va med MEJ på din 20års dag. Varenda kille hade valt att gå ut och festa, ha kul med sina vänner. Men du var hemma i sängen och myste med mej. De är de finaste du någonsin gjort för mej, de är de finaste nån nånsin gjort för mej! Även om du inte behövde anstränga dej speciellt mycket. Men veta att jag betyder så mycket för dej att du spenderar hela din 20års dag med mej!

Jag förstår de nästan inte själv. Att de finns sånna människor kvar!? Efter alla gånger jag har litat på människor, trott på deras ord och sen blivit sviken, krossad och helt förstörd. Du ger mej nya hopp! Att de faktiskt finns något som heter sanning, att de faktiskt finns något som heter äkta, att de faktiskt finns något som heter kärlek.

Jag har skit svårt att förlita mej på folk, efter vad alla har gjort mot mej. Men jag har insett, du är inte som alla andra. Efter 5 månader med dej, kan jag säga med handen på hjärtat älskling, jag litar på dej till 100%!

Att du kanske inte alltid håller vad du lovar är en sak, de är en skitsak i de här sammanhanget. Men att när du säger "jag ligger i sängen och kollar på tv". Då VET jag att du inte är ute och festar tillsammans med massa tjejer. Du skulle aldrig ljuga om nånting sånt! Och de känns så förbannat jävla fitt skönt att ÄNTLIGEN kunna lita på någon. Att känna att de faktiskt är sanningen han säger. Att slippa oroa sej hela tiden. Klumpen jag haft i magen i flera år, har äntligen lossnat! Du kommer nog aldrig förstå hur skönt de är.

Jag är så sjukt tacksam över att du finns för mej. Och framför allt att du spendera din stora dag tillsammans med mej. De fick mej att tänka om TOTALT! Jag ser dej på ett helt annat sätt nu. Ett bättre sätt! Mer känslor, mer kärlek. Jag är som galen! Jag är som nykär! Jag får fjärilar i magen när jag ser dej. När du kysser mej är de som om jag får nya batteri. De lxm strömmar glädje genom hela min kropp. Så fort du rör vid mej, tänker jag "omg, han rör mej" som om de aldrig hänt förut. känns som om att varje kyss du ger mej, vore den första. De är helt sjukt jag vet. Men antar att de är så när man är kär :$

Du är min man, du är min kvinna, du är min pojkvän, du är min familj, du är mitt allt Paulo! Jag tänker inte låta nånting fucka upp de den här gången. Även om jag känner mej arg ibland, överstiger min kärlek till dej all aggression. Som att släcka eld med vatten. När vi bråka fick jag en inblick i hur de skulle vara att vara utan dej. De är inget liv jag vill leva! Du är de bästa jag har! Du ger mej kraft för varje dag som går.

Jag vill inte säga de… men du vet att jag gör de. Utan att jag behöver säga de.

När någon människa hör ordet ADHD kan hon/han i vissa fall bli ganska rädd. De är många som förknippar ADHD med utbrott, aggression och våld. Och de tror dom att hela "sjukdomen" går ut på.

Men de är bara en liten liten del av ADHD. De finns så mycket mer.

Skolan måste vara de värsta stället för ADHD-barn att vara på. Iallafall för mej. Jag har gått hela mitt liv med en diagnos jag inte ens visste existerade. Jag visste att de va något fel, att jag inte va som alla andra. Alla i skolan kallade mej dum i huvudet, osmartaste personen dom kände, idiot och massa mer. Och de där grodde in i huvudet på mej. Jag intalade mej själv till slut att jag faktiskt va dum i huvudet, att jag va tvungen att leva me de. Att inte gå ut skolan för jag va dum i huvudet, att inte få något jobb för att jag va dum i huvudet.

De började i 5an, att jag skolkade, jag lyssnade inte på lektionerna, jag kunde inte koncentrera mej helt enkelt. I 8an bröt de ut TOTALT. Jag hade 80% frånvaro, när jag väl va i skolan va jag inte på lektionerna, när jag väl va på lektionerna gjorde jag inte de jag skulle. Jag va trött i mitt huvud. Jag va hyper, jag sprang, SPRANG ut och in ur klass rummet. Jag sjöng högt när jag hade tråkigt, jag satt och bankade i bänkare, snackade med vem som helst. Jag klarade inte av att verken sitta stilla, eller sluta prata.

Lärarna på min skola hade inte riktigt fattat att jag behövde hjälp. Och att inte ge den hjälp ett ADHD-barn behöver och ändå tvinga den plugga i skolan är exakt samma sak som att ta av glasögonen på en personen som har fruktansvärt dålig synd, och tvinga den att se.

jag uppmanar alla lärare, elever som märker minsta lilla tecken på adhd eller något annat. snälla snälla ta kontakt med någon som kan kolla om de verkligen är så. De finns inget värre än att upptäcka adhd för sent. precis som dom gjorde med mej 4 år för sent…

har du ADHD? vad passar in på dej?

Bra saker med ADHD:

1. kreativ

2. charmerande personlighet

3. varmhjärtad

4. sinne för humor

5. snabb att förstå de viktiga

6. flexibilitet

7. känslig för den närmaste i din omgivning

8. entusiastisk, passionerad

9. glömmer bort sina misstag

10. villig att ta risker

"Dåliga" saker med ADHD:

1. Kan ha svårt att koncentrera sig länge på en sak

2. kan ha svårt att planera olika vardagsaktiviteter

3. kan vara impulsiv och göra saker utan att tänka efter

4. kan ha svårt att varva ner och ta de lugnt

5. Man kan ha mycket energi eller ingen alls

6. Man kan ha svårt att komma igång eller avsluta saker

7. man kan ha svårt att komma ihåg saker i vardagen

Vet inte vart jag ska börja, eller vart de här slutar. Men jag kan börja med att berätta historian.

Igår kväll satt jag framför datan som vanligt gjorde ingenting. Så ringde min mobil från en kompis som heter "L". Hon berättade att min kompis "C" hade haft sex med mitt ex. De är alltså fjärde gången. Jag hade misstänkt de innan för hon pratade alltid om honom. Så frågade jag henne, men såklart förneka hon.

Så i ren ilska skicka jag ett sms där de stod "sanningen kommer alltid fram". Jag va skit trött å skit sur. och överst på min kontakt lista ligger Paulo. Tror ni inte jag råkar trycka på honom??? Exakt efter jag skicka de till "C" som jag trodde. Så la jag mobilen under kudden och somnade på 0.3 sekunder.

Under hela nattens gång har Paulo smsat och ringt angående "sanningen kommer alltid fram". När jag vakna och läste alla smsen trodde jag först att de va jag som hade gjort något. Sen kolla jag igenom alla skickade och såg att jag skickat heeeelt fel. Jag blev skit ledsen sa förlåt och allting.

Såklart blir han asförbannad, vilket är förståeligt. Men att gå in på facebook och säga att man är singel gör mej jävligt ledsen. De va ett rent å skärt misstag, ett fel sms. och nu är jag tydligen singel. vilket är sjukt synd, för en sån liten sak. Du säger alltid till mej att prata om saken som hänt. Men du ignorerar ju mina sms, vad mer finns att göra? Jag har kämpat för dej så många många gånger. Känns som om du tar mej för givet, som om du inte tycker om mej längre, som om du glömt allt vi haft, glömt allt vi gjort. De svider…

Finns här oavsett vad, de vet du

Januari: Va tillsammans och besatt av en kvinnohatande idiot. Insåg inte hur dålig påverkan han gav mej förrän min förra bästa vän tog honom ifrån mej på alla hjärtans dag. Hon hade knullat sej igenom hela hans å mitt "förhållande". Vad har jag lärt mej? jo, att aldrig bli tillsammans med en fjortis och att inte förlita sig alltför mycket på sina "äkta" vänner.

Februari-Juni: kämpade järnet med skolan. och lyckades komma ut med 175 poäng! ganska bra för någon som inte vart i skolan på två år att klara av de på ett halvår ;)

Lärde känna David W, och han va inte alls som jag trodde. Slutade med att jag åkte till bagarmossen och sökte tröst hos kruffs som senare lämnade mej när jag hade de som jobbigast för ingen som helst anledning.

Juni-augusti: sommaren 2010 är inget att minnas. Allt jag kommer ihåg är ett stort svek, otrohet, lögner, rykten, skitsnack, knark, bråk, falskhet. Men allt ont kommer med något gott. Jag lärde mej att sluta tro på lögner. Sluta låtsass att allt va bra och istället se på saker som de egentligen är. Jag lärde mej att ta svek på hög nivå. Jag lärde mej att jag ALDRIG mer i hela mitt långa liv vara otrogen, för jag vet hur ont de gör. Jag lärde mej att säga sanningen till både vänner och familj.

Augusti: va så sårad att jag blev "låtsasskär" i min kompis. Jag trodde jag va kär, men de visade sig bara vara vänskap. Förknippade mej själv med för mkt knark att jag sa upp kontakten med minst 10 nära vänner.

Kom även in på DCC, vilket resulterade i tårar och lycka.

Septemer-december: 4 september 2010 träffade jag paulo första gången. Som sagt tidigare, kärlek vid första ögonkastet. Vi är tillsammans än idag. De har varit en jävligt jobbig resa, men allt är clean and clear nu. Jag har lärt mej gaaaalet mycket under förhållandes gång. Att de verkligen är insidan som räknas. Jag sa alltid förut "de är bara dom fula som säger att insidan räknas". Va är man för jävla människa att säga så? De finns så mycket mer än, ansikte, hår och kropp. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de. Men förut gav jag inte dom "fula" någon chans att visa sitt inre. Men de har jag gjort nu. och de känns så bra. Man märker att dom är vackra på insidan och även utsidan. För när man väl känner insidan ser man de vackra på utsidan.

och jag känner inte längre att jag behöver "drama queen" i mitt förhållande. Alla vet att jag ÄLSKAR uppmärksamhet. Att ställa till med en scen i mitt förhållande tyckte jag va uppiggande på något sätt. Att man typ förstod hur mkt man tyckte om personen. Men paulo har fått mej att förstå att de inte behövs längre. Jag får den uppmärksamheten jag behöver av honom och jag söker inte längre efter saker att bråka om. Och har insätt att ha ett förhållande som är helt problemfritt är så jävla underbart! Har aldrig haft de så förut, de kan jag verkligen säga är UPPIGGANDE! Jag har lärt mej så sjukt mycket av dej bebo. inte bara om sättet att leva och styra upp ett förhållande. Du lär mej även nya ord, hur man stavar saker, berättar saker på engelska. Jag har tillome kul när jag lär mej. Du är underbar/n! När jag är med dej är de som om jag får nya krafter att stå på egna ben. Du gör mej glad, du gör mej lycklig, du gör mej sprallig, du gör mej varm, du gör mej irriterad (ibland), du gör mej generad, du gör mej kär, du gör mej lyckligtlottad, du gör mej kåt, du gör mej smart, du gör mej trött, du gör mej allt som finns på detta klot.

Du är allt och lite till. Finns för dej oavsett vad! Efter allt du gjort för mej är du värd allt på jorden. du är de bästa i mitt liv Paulo!

Nu är året snart slut, och samma sak med texten. Tycker de varit ett galet roligt, men framförallt ett lärorikt år. Gud va tråkig jag låter x)

imorrn blire å flippa sönder me pojkvän å hans vänner :D eller nåt :O

jag vet inte vart jag ska börja… Min kärlek till dej är utan ord. De finns ord, men det är så mycket, mycket mer!

I början av vårt förhållande var allt knas. Vi bråkade över minsta lilla. Jag blev sur över små saker, du blev sur över små saker. Den dagen det var riktigt illa. Den dagen jag satt på tunnelbanan hem och du ringde mej och sa att du inte orkade mer. Att du inte hade energi kvar för ett förhållande, att du inte va redo, att du inte ville såra. Den dagen gick de upp för mej hur mycket jag verkligen tycker om dej. Du vet själv hur mycket jag kämpade för dej! Jag satt bokstavligen och tjatade sönder på dej. Du sa att du inte orkade, men jag fortsatte. Jag ville inte ge upp, jag tänkte inte ge upp. För jag visste precis vad jag ville ha, jag visste precis vad som verkligen betydde nånting. Du! Du var allt i min hjärna just då. Jag planerade tillochmed vilken tid jag skulle börja prata med dej.

Tillslut fick jag som jag ville. Och du var min igen.

Du fick mej att förstå att de inte är värt att bråka om småsaker, eller överhuvudtaget ta upp dom. Jag ville ägna mej åt dej! Även idag kan jag bli sur över grejer, men de är inte ens värt att prata om. Jag vill inte riskera nånting när de gäller dej. Jag har inte mått så dåligt på länge som jag gjorde dom dagarna vi bråkade.

Jag har aldrig i mitt liv krigat så mycket för en kille. Men det var så värt det! Vi har inte bråkat på säkert en månad. och jag känner mej inte längre "irriterad" på dej. Jag känner mej trygg och glad. Vi är lika på något sätt. Du förstår mej som ingen annan gjort förut.

Som i lördags när jag grät. Du frågar inte "hur mår du?", för de är ganska uppenbart hur jag mår.. Du frågar istället "Vad är de som har hänt? berätta för mej, så känns de bättre!"

De gör mej så jävla lugn. De bevisar att du faktiskt bryr dej. Och att ha en pojkvän som man känner sej trygg med, är mer än underbart!

De va inte ens meningen att vi skulle bli något. Du fråga om jag ville sova hos dej, jag tänkte "visst, jag har inget bättre för mej. sova hos en skit rolig kille kan bli intressant". Jag hade föreställt mej att sova hos en vanlig kompis. Men de blev så otroligt mkt mer! Efter nån vecka så hade du fågat mej i dina armar. Jag ville först inte erkänna att jag va kär och hade känslor för dej. Mina vänner fick säga de till mej gång på gång för att jag skulle förstå. Men jag hade verkligen inte föreställt mej att jag skulle få känslor för dej, så de blev lite förvirrat. Jag pratade om dej som om du vore gud. Jag visade alla mina vänner så fort du skrev nåt gulligt. "kolla va han skrev!!" skrek jag och skrattade som en idiot med lyckliga glittriga ögon.

Den känslan försvann efter ett tag. Men idag ligger den på topp! Jag visar tillochmed min lillebror smsen du skickat, bilder på dej som du har tagit, saker som du gett mej. Han bryr sej inte överhuvudtaget men jag måste få ut min glädje för jag har alldeles för mycket. Du gör mej lycklig. ÖVERLYCKLIG!

Jag har sagt de förut och säger de igen. Du är en fantastiskt person och är allt från himmel och jord för mej. Skulle jag behöva simma atlanten och tillbaka för dej, skulle jag göra de! 100% kooora bil <333

Jag vill inte säga de… men du vet att jag gör de. Utan att jag behöver säga de.

när kroppen tar över och man inte orkar göra nånting. de är otroligt jobbigt. Jag tror alla kommer gå igenom en sån här fas. Jag går igenom min nu. Och de är fan inte lätt! Ett tips för er alla som känner att man har slut på energi. Slösa inte tid på att försöka göra saker du nästan vet att du inte kommer klara av. De är småsaker bara.

Som jag idag tex. Jag vet att jag kan baka muffins. Men ändå gick nått snett. Jag va tvungen att slänga ALLT! De tar verkligen knäcken på en! Jag blev jätte ledsen och skit irriterad. Jag hade planerat en dag med bara bak (jag brukar ha såna dagar) men allt gick i krasch när dom jävla muffinsarna blev förstörda. Man blir så besviken, och så stressad över att veta att man måste göra om samma skit igen.

Och allt med skolan. Jag hade planerat att jag skulle gå på alla bild lektionerna. Men jag gick inte på en ända, allt pga att jag inte orkade. Och för att jag aldrig kan sova om nätterna längre. Så jag är inte direkt utvilad om dagarna. Jag blir så besviken på mej själv. Att jag inte ens klarar av att gå på en lektion jag ÄLSKAR. Men bara tanken på att sitta på bussen, åka tåg, träffa alla klasskompisar, de gör mej trött, stressad och ledsen. Jag fattar inte vad som är fel. Men jag gråter av minsta lilla. Jag blir sur över minsta lilla. Jag skriker på mina bröder och min pappa som jag aldrig gjort förut. Sen när man insett hur illa man betätt sej vill man bara dö. Just nu vill jag gå under jorden tillsammans med paulo och bara radera alla mina minnen. För jag orkar inte komma ihåg, jag orkar inte kämpa för nånting som inte går.

När man tappat all energi. När man inte längre orkar bry sej om att man tillexempel är hungrig, trött, kissnödig, behöver duscha. Såna saker. Man bara sitter och stirrar ut i tomma luften helt lost och frånvarande. de är jag just nu!

När jag har för mycke att göra släpper jag ALLT! De är som att jag går in i ett svart stort rum, utan möbler, utan fönster och dörrar. Väggarna är täckta av bilder från gamla hemska minnen. de ända ljuden man hör är tjat från lärare. De finns ingenstans att gå i rummet. De är som om man är fast klistrad i golvet och som om ögonen har stannat på en ända punkt och aldrig kommer loss därifrån.

Jag har stressat sönder de senaste halvåret. Jag försöker göra saker som jag inte kan, vilket tar på både min energi och mitt självförtroende. Jag tänker släppa allt nu. Jag tänker inte gå i skolan förrän jag får den hjälp jag behöver. Och jag känner att jag är hellre borta från skolan och må bra Än att vara i skolan och gråta minst 5 gånger om dagen.

De är vad jag gjort idag. Jag gråter hela tiden utan anledning. De kanske finns en anledning ändå, att jag är för stressad helt enkelt. De hände nånting otroligt äckligt när jag sov hos paulo igår. Han låg och sov och jag kunde inte sova som vanligt. Så börjar jag tänka på all skit som jag varit med om, hur stressigt de är i skolan, hur jobbigt de är att jag inte kan göra de som "dom andra" kan. Jag börjar självklart storgråta. Då känner jag att jag spänner mej i hela kroppen, som om jag skulle slå någon jag verkligen hatade. Jag gjorde de inte med mening. När jag försökte slappna av skakade hela jag. Ni vet som på filmer när dom får epilepsi anfall?

Jag vet inte om de har med saken att göra. Men de va otroligt obehagligt.

Mådde dåligt tillome på morgonen när jag vaknade. Jag orkade inte säga nåt, orkade inte göra nåt, orkade inte ens sminka mej!

De ända jag har gjort idag är att sovit, legat i sängen och kollat film. De va planerat att jag skulle dra ut med en kompis. Men jag orkade inte. De är inte så att jag tycker de är jobbigt att gå ut eller så. De va min kropp som bara skrek nej. Jag har ont i hela kroppen på ett sätt jag aldrig haft förut.

Nu orkar jag inte skriva mer, tårarna börjar komma… igen!

de här har varit en helvetes dag så tänkte skriva av mej lite!

Jag har varit med om så jävla mkt skit. men allt de av en anledning. För jag tror att allt händer av just en anledning. De som förstört mej till en hel del är förhållanden.

Förhållanden som inte håller. Känslor som splittras och hjärtan som brister. otrohet framförallt! Kommer ni ihåg i somras? De torsak gjorde? Att jag hittade honom naken tillsammans med en annan tjej i hans säng dagen han skulle vara med mej.

Just de har lärt mej så otroligt mkt! Jag har väntat på ett bra tillfälle att säga de här. Men TACK torsak för att du va den idiot du är. De fick mej verkligen att förstå vad äkta kärlek är. de du och jag hade. va INTE äkta kärlek. Allt va en lögn och för mej är sommaren 2010 ett stort svart hål. Jag har glömt alla minnen. För jag vill inte minnas en falsk person.

Jag har själv varit en idiot och varit otrogen många gånger. de är absolut inget jag är stolt över. och vanligtvis nånting jag brukar dölja. Men nu när jag varit med om de i somras. fick de mej att tänka om. Tänka på de som verkligen är värt något! Jag har aldrig ljugit sen dess. Visst jag har dragit vita lögner om att jag tex är sjuk när jag inte är de. Men jag skulle aldrig i mitt liv kunna vara otrogen igen, för jag vill inte ge den smärtan till någon annan. För jag vet hur ont de gör, jag vet hur dåligt man mår. Och att veta att jag fått en annan person att må så dåligt, gör att jag mår dåligt och jag vill hålla mej på topp så mkt som de går! Och de handlar inte bara om otrohet, som att ljuga för mamma igen, de finns inte i mina tankar! De är "otrohetssmärta" fast på ett annat sätt. Ett annat slags svek. En annan falskhet. De är samma sak där, jag vill inte ge min mamma den smärtan.

När man går in i ett förhållande lovar man samtidigt ett löfte. Man lovar med sin kropp och själ. Dyrt och heligt. Nu och föralltid. Svär på sitt liv. Att aldrig under de förhållandet vara otrogen. De medkommer lxm. När man är tillsammans med någon blir den man är tsm med som ens bästa vän. En bästa vän fast lite till. Vi alla har säkert varit med om när en bästa vän sviker än. Vi alla vet hur ont de gör, vi alla vet hur mkt man kan lida utav de. Men tänk när din bästa vän+lite till sviker dej. De blir en helt annan grej. De blir smärta gånger 1000!

Att den man en gång litade på, blåser än! De är som att förlora pengar i ett vad samtidigt som att skrapa upp knät, samtidigt som att vara magsjuk, samtidigt som om någon skulle göra obduktion när du levde. Man känner sej så… lurad. Man trodde, trodde, trodde VERKLIGEN på den här personen. Men man fick kniven i ryggen och näven i magen som jag brukar säga. De är en hemsk känsla, men framförallt en besvikelse. Nästan en besvikelse på sej själv att man kan va så dum att låta sej luras av ett så idiotisk äckel.

Efter de som hände i somras. Lärde jag mej någonting. Alla som ljuger är inte värda nånting. Inte i mina ögon iallafall. ALLA kommer alltid få en andra chans, men så fort du ljuger en andra gång så rycker du på 0.3 sekunder. De finns en person just nu. jag litade på honom, men även han va en lögnare. Han fick en andra chans. En ända chans att visa sej värdig mej. Han tog den.  Visade mej va sanning är! Visade mej hur äkta han är! Visade mej att han aldrig mer kommer ljuga! Visade mej sann kärlek!

Tror jag på de?

…….

Idag va de nästan exakt 2 år sen de hände…

jag kommer ihåg de så jävla väl! Jag slutar aldrig tänka på de. Och varje gång jag ska försöka prata om de slutar de bara i tårar. Förstår du va du har gjort med mej?!?! Att se dej vandra omkring på gatorna gör mej rädd. Borde inte såna som du sitta inne? Men nej de blev ju inte så…

Hos Prima så sa dom "han har inte förändrat din personlighet. Men han har gjort allt mycket svårare för dej"

De är så jävla sant! Har aldrig känt mej så maktlös som jag gjorde då.

100 miljoner har smsat och ringt idag. men ändå är du den ända jag svarar på. Varje gång jag får sms hoppas jag att de är från dej, men de blir en besvikelse när jag ser att de är någon annan. jag orkar inte ens bry mej om någon är orolig. jag orkar inte bry mej om nån skriver på msn. för just nu är jag orolig för dej och lämnar ALLT åt sidan för de här.

trodde aldrig att de skullle bli så här. trodde aldrig heller att jag skulle vara tvungen att va utan dej. drömde att vi gjorde slut igår och när jag vakna blev jag fett glad över att de bara va en dröm. Men när jag kom till verkligheten förstod jag att de inte bara va i drömmen, utan i riktiga livet oxå. Hela dagen va förstörd…

jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden när vi låg där i sängen. Jag önskar att jag ba hade tagit ditt huvud kollat dej i ögon sagt förlåt och kysst dina läppar. Så som vi brukar göra.

Kommer du ihåg första gången vi träffades? när vi låg i din säng och kollade på tv, när du "retades" med mej. tog dina läppar så nära mina du bara kunde, tillslut stod jag inte ut längre och blev illa tvungen att kyssa dej. Jag kommer ihåg va du sa efter… du sa "fan va jag har längtat efter de här"

vet du va jag har längtat efter? en ärlig kille med humor som alltid finns där. Jag hade de ifrån 20 september 2010 tills nu. men du är fortfarande en ärlig kille med humor som alltid finns där. men grejen är den att du inte längre är min. De svider i hjärtat att säga de, men de är ju så de är.

jag kommer ihåg alla gånger jag inte kunnat sova, då du kliat mej i håret. jag kommer ihåg alla gånger du rättat mina stavfel eller lärde mej ord. Jag låtsades bli arg, men ändå satt jag och log. Som den gången jag råkade säga min hår istället för mitt hår. Du har mobbat mej ända sen dess. Varje gång vi va ute och du skulle kyssa mej då jag ryggade tillbaks och sa "inte här" med min absolut gulligaste röst. Alla gånger du har skakat min cola för att den inte ska va så kolsyrad. Alla gånger du försökt väcka mej på morgonen och jag vaknar typ 2 sekunder innan vi ska gå. Alla gånger jag har stått å väntat vid viggbyholm trafikplats på att du ska jobba klart. Alla gånger vi kalla varann tönt. Dom gångerna du tagit min hand och sagt "kitty jag tycker om dej jätte mycke".

Jag saknar allt. och jag saknar dej, de va ju inte direkt länge sen vi träffades men de känns som en evighet.

Jag förstår allvarligt talat inte hur jag kan va så respektlös mot dej. Jag förstår inte varför jag helt plötsligt slutade lita på dej. Efter allt vi byggt upp, bara försvinner. Den här helgen har varit helvete rent utsagt!

klarar inte av att veta att jag inte får vara me dej… Du är min kärlek, du är mitt hopp, du är mitt allt! Nu börjar orden ta slut, men känslorna för dej fortsätter.