Jag hade planerat ända sen fredag att jag skulle plugga idag. Idag efter middagen. jag öppnar papprerna och de ända jag ser är ord utan mening. Jag förstår inte vad jag läser, jag förstår inte de jag hör. Jag tror att jag aldrig kommer att göra det. De finns inget hopp längre. Jag orkar inte anstränga mej för någon som aldrig blir bra. För jag anstränger mej verkligen på högsta nivå! Skulle de har varit för 2 år sen, skulle jag aldrig ens tänka tanken att plugga på en söndag, eller plugga överhuvudtaget.

jag tänker aldrig skaffa barn för jag vill inte att dom får mina gener. att ha inlärningsproblem, koncentrationsvårigheter, dyslexi, dyskalkyli, ADHD och allt va de är. De är fan inte kul, och de finns INGENTING att göra åt de! Jag vill inte att någon annan drabbas av samma sak. För de gör ont att veta att man inte kan göra samma saker som alla andra. Att man alltid kommer vara annorlunda. Att man aldrig skulle kunna få mer än G i matte bara för man har ADHD.

Jag brukar slå mej själv i huvudet ibland. Då kanske bitarna som sitter löst hamnar på plats. men de oxå utan resultat. och jag fortsätter dagen i ett helvete!

De är inte mitt fel att jag är så här. Jag föddes så här! Så alla ni som kollar snett för att jag inte jobbar i skolan. De finns en anledning! Skulle jag va som ni att allt gick på en räls, att man förstod de man skulle göra i skolan. De är klart som fan jag skulle arbeta då! Men de finns inte en chans att kunna arbeta när man inte förstår va man ska göra. Man får de förklarat gång på gång. tillome från olika personer, men fortfarande så förstår man inte. Jag är inte lat, jag förstår bara inte. Skulle jag förstå skulle jag antagligen ha MVG i alla ämnen! Jag skulle plugga sönder!

Men nu är de inte så… Utan Gud skapade mej till den estet flickan jag är. Och de är den jag vill vara! Jag vill inte gå till skolan, jobba sönder mej utan resultat. Jag vill göra de jag verkligen är bra på och de jag tycker är kul! Jag får inte ut nånting av att jobba matte eller svenska eller vad de än kan vara.

Jag vill måla! Jag vill sy, sticka, pyssla, pynta, möblera. För de är de jag kommer göra i framtiden. Någon fysiskt. Aldrig i mitt liv att jag kommer sitta framför en data och en bunt med papper. Jag måste sluta kämpa för saker som inte är värt nått…

● Kunna acceptera att man har killkompisar.

● Höra av sej minst en gång om dagen.

● Kunna gå och shoppa tsm med flickvännen.

● Lyssna på tjejens problem.

● Kyssa tjejen som om de vore första gången.

ps. De skadar inte heller att säga att något gulligt lite då och då. Vissa killar gör de bara till en början och sen slutar dom. Då kommer förhållandet sluta i kaaaos!

Något som oxå betyder mycket för en tjej är när killen frågar om dom ska träffas. För oftast är det tjejen som måste fråga de.

Idag va de nästan exakt 2 år sen de hände…

jag kommer ihåg de så jävla väl! Jag slutar aldrig tänka på de. Och varje gång jag ska försöka prata om de slutar de bara i tårar. Förstår du va du har gjort med mej?!?! Att se dej vandra omkring på gatorna gör mej rädd. Borde inte såna som du sitta inne? Men nej de blev ju inte så…

Hos Prima så sa dom "han har inte förändrat din personlighet. Men han har gjort allt mycket svårare för dej"

De är så jävla sant! Har aldrig känt mej så maktlös som jag gjorde då.

100 miljoner har smsat och ringt idag. men ändå är du den ända jag svarar på. Varje gång jag får sms hoppas jag att de är från dej, men de blir en besvikelse när jag ser att de är någon annan. jag orkar inte ens bry mej om någon är orolig. jag orkar inte bry mej om nån skriver på msn. för just nu är jag orolig för dej och lämnar ALLT åt sidan för de här.

trodde aldrig att de skullle bli så här. trodde aldrig heller att jag skulle vara tvungen att va utan dej. drömde att vi gjorde slut igår och när jag vakna blev jag fett glad över att de bara va en dröm. Men när jag kom till verkligheten förstod jag att de inte bara va i drömmen, utan i riktiga livet oxå. Hela dagen va förstörd…

jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden när vi låg där i sängen. Jag önskar att jag ba hade tagit ditt huvud kollat dej i ögon sagt förlåt och kysst dina läppar. Så som vi brukar göra.

Kommer du ihåg första gången vi träffades? när vi låg i din säng och kollade på tv, när du "retades" med mej. tog dina läppar så nära mina du bara kunde, tillslut stod jag inte ut längre och blev illa tvungen att kyssa dej. Jag kommer ihåg va du sa efter… du sa "fan va jag har längtat efter de här"

vet du va jag har längtat efter? en ärlig kille med humor som alltid finns där. Jag hade de ifrån 20 september 2010 tills nu. men du är fortfarande en ärlig kille med humor som alltid finns där. men grejen är den att du inte längre är min. De svider i hjärtat att säga de, men de är ju så de är.

jag kommer ihåg alla gånger jag inte kunnat sova, då du kliat mej i håret. jag kommer ihåg alla gånger du rättat mina stavfel eller lärde mej ord. Jag låtsades bli arg, men ändå satt jag och log. Som den gången jag råkade säga min hår istället för mitt hår. Du har mobbat mej ända sen dess. Varje gång vi va ute och du skulle kyssa mej då jag ryggade tillbaks och sa "inte här" med min absolut gulligaste röst. Alla gånger du har skakat min cola för att den inte ska va så kolsyrad. Alla gånger du försökt väcka mej på morgonen och jag vaknar typ 2 sekunder innan vi ska gå. Alla gånger jag har stått å väntat vid viggbyholm trafikplats på att du ska jobba klart. Alla gånger vi kalla varann tönt. Dom gångerna du tagit min hand och sagt "kitty jag tycker om dej jätte mycke".

Jag saknar allt. och jag saknar dej, de va ju inte direkt länge sen vi träffades men de känns som en evighet.

Jag förstår allvarligt talat inte hur jag kan va så respektlös mot dej. Jag förstår inte varför jag helt plötsligt slutade lita på dej. Efter allt vi byggt upp, bara försvinner. Den här helgen har varit helvete rent utsagt!

klarar inte av att veta att jag inte får vara me dej… Du är min kärlek, du är mitt hopp, du är mitt allt! Nu börjar orden ta slut, men känslorna för dej fortsätter.

I mina ögon finns de inget som heter "jag älskar dej" i mina ögon är de dom orden man säger till killen man ska gifta sig med. Jag har sagt de till 3 personer i hela världen under hela min livstid.

Karro, natta och mamma. Dom personerna litar jag mest på. Jag vet att dom ALRDIG skulle svika mej. ALDRIG hugga kniven i ryggen…

Dom orden är inte ord man säger till vem som helst. Jag hatar små fjortisar som springer omkring och ba "jag älskar dej bästis" lalala. Man ba vet du ens va älskar är?

Men vi säger så här. Du är tillsammans med en tjej/kille. Han/hon säger ALDRIG typ älskling, sötnos, bebo. sånna saker till dej. Men när de väl händer… Då känns de så jävla bra! Man blir så sjuuukt glad! Men sen om killen eller tjejen använder dom "smeknamnen" hela tiden blir de inte lika speciellt. Då skulle man nästan kunna tro att dom glömt bort ens riktiga namn.

Jag har varit med om de en gång. När en kille bara kallar en älskling. Tillslut när han skulle säga mitt riktiga namn sa hans sitt ex namn. Satt så kan de gå.

Säg inte att du älskar någon förrän du är riktigt riktigt säker på att de är den tjejen/killen du vill spendera många många år med. ha respekt för orden och slit inte ut dom!