Januari: Va tillsammans och besatt av en kvinnohatande idiot. Insåg inte hur dålig påverkan han gav mej förrän min förra bästa vän tog honom ifrån mej på alla hjärtans dag. Hon hade knullat sej igenom hela hans å mitt "förhållande". Vad har jag lärt mej? jo, att aldrig bli tillsammans med en fjortis och att inte förlita sig alltför mycket på sina "äkta" vänner.

Februari-Juni: kämpade järnet med skolan. och lyckades komma ut med 175 poäng! ganska bra för någon som inte vart i skolan på två år att klara av de på ett halvår ;)

Lärde känna David W, och han va inte alls som jag trodde. Slutade med att jag åkte till bagarmossen och sökte tröst hos kruffs som senare lämnade mej när jag hade de som jobbigast för ingen som helst anledning.

Juni-augusti: sommaren 2010 är inget att minnas. Allt jag kommer ihåg är ett stort svek, otrohet, lögner, rykten, skitsnack, knark, bråk, falskhet. Men allt ont kommer med något gott. Jag lärde mej att sluta tro på lögner. Sluta låtsass att allt va bra och istället se på saker som de egentligen är. Jag lärde mej att ta svek på hög nivå. Jag lärde mej att jag ALDRIG mer i hela mitt långa liv vara otrogen, för jag vet hur ont de gör. Jag lärde mej att säga sanningen till både vänner och familj.

Augusti: va så sårad att jag blev "låtsasskär" i min kompis. Jag trodde jag va kär, men de visade sig bara vara vänskap. Förknippade mej själv med för mkt knark att jag sa upp kontakten med minst 10 nära vänner.

Kom även in på DCC, vilket resulterade i tårar och lycka.

Septemer-december: 4 september 2010 träffade jag paulo första gången. Som sagt tidigare, kärlek vid första ögonkastet. Vi är tillsammans än idag. De har varit en jävligt jobbig resa, men allt är clean and clear nu. Jag har lärt mej gaaaalet mycket under förhållandes gång. Att de verkligen är insidan som räknas. Jag sa alltid förut "de är bara dom fula som säger att insidan räknas". Va är man för jävla människa att säga så? De finns så mycket mer än, ansikte, hår och kropp. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de. Men förut gav jag inte dom "fula" någon chans att visa sitt inre. Men de har jag gjort nu. och de känns så bra. Man märker att dom är vackra på insidan och även utsidan. För när man väl känner insidan ser man de vackra på utsidan.

och jag känner inte längre att jag behöver "drama queen" i mitt förhållande. Alla vet att jag ÄLSKAR uppmärksamhet. Att ställa till med en scen i mitt förhållande tyckte jag va uppiggande på något sätt. Att man typ förstod hur mkt man tyckte om personen. Men paulo har fått mej att förstå att de inte behövs längre. Jag får den uppmärksamheten jag behöver av honom och jag söker inte längre efter saker att bråka om. Och har insätt att ha ett förhållande som är helt problemfritt är så jävla underbart! Har aldrig haft de så förut, de kan jag verkligen säga är UPPIGGANDE! Jag har lärt mej så sjukt mycket av dej bebo. inte bara om sättet att leva och styra upp ett förhållande. Du lär mej även nya ord, hur man stavar saker, berättar saker på engelska. Jag har tillome kul när jag lär mej. Du är underbar/n! När jag är med dej är de som om jag får nya krafter att stå på egna ben. Du gör mej glad, du gör mej lycklig, du gör mej sprallig, du gör mej varm, du gör mej irriterad (ibland), du gör mej generad, du gör mej kär, du gör mej lyckligtlottad, du gör mej kåt, du gör mej smart, du gör mej trött, du gör mej allt som finns på detta klot.

Du är allt och lite till. Finns för dej oavsett vad! Efter allt du gjort för mej är du värd allt på jorden. du är de bästa i mitt liv Paulo!

Nu är året snart slut, och samma sak med texten. Tycker de varit ett galet roligt, men framförallt ett lärorikt år. Gud va tråkig jag låter x)

imorrn blire å flippa sönder me pojkvän å hans vänner :D eller nåt :O

jag vet inte vart jag ska börja… Min kärlek till dej är utan ord. De finns ord, men det är så mycket, mycket mer!

I början av vårt förhållande var allt knas. Vi bråkade över minsta lilla. Jag blev sur över små saker, du blev sur över små saker. Den dagen det var riktigt illa. Den dagen jag satt på tunnelbanan hem och du ringde mej och sa att du inte orkade mer. Att du inte hade energi kvar för ett förhållande, att du inte va redo, att du inte ville såra. Den dagen gick de upp för mej hur mycket jag verkligen tycker om dej. Du vet själv hur mycket jag kämpade för dej! Jag satt bokstavligen och tjatade sönder på dej. Du sa att du inte orkade, men jag fortsatte. Jag ville inte ge upp, jag tänkte inte ge upp. För jag visste precis vad jag ville ha, jag visste precis vad som verkligen betydde nånting. Du! Du var allt i min hjärna just då. Jag planerade tillochmed vilken tid jag skulle börja prata med dej.

Tillslut fick jag som jag ville. Och du var min igen.

Du fick mej att förstå att de inte är värt att bråka om småsaker, eller överhuvudtaget ta upp dom. Jag ville ägna mej åt dej! Även idag kan jag bli sur över grejer, men de är inte ens värt att prata om. Jag vill inte riskera nånting när de gäller dej. Jag har inte mått så dåligt på länge som jag gjorde dom dagarna vi bråkade.

Jag har aldrig i mitt liv krigat så mycket för en kille. Men det var så värt det! Vi har inte bråkat på säkert en månad. och jag känner mej inte längre "irriterad" på dej. Jag känner mej trygg och glad. Vi är lika på något sätt. Du förstår mej som ingen annan gjort förut.

Som i lördags när jag grät. Du frågar inte "hur mår du?", för de är ganska uppenbart hur jag mår.. Du frågar istället "Vad är de som har hänt? berätta för mej, så känns de bättre!"

De gör mej så jävla lugn. De bevisar att du faktiskt bryr dej. Och att ha en pojkvän som man känner sej trygg med, är mer än underbart!

De va inte ens meningen att vi skulle bli något. Du fråga om jag ville sova hos dej, jag tänkte "visst, jag har inget bättre för mej. sova hos en skit rolig kille kan bli intressant". Jag hade föreställt mej att sova hos en vanlig kompis. Men de blev så otroligt mkt mer! Efter nån vecka så hade du fågat mej i dina armar. Jag ville först inte erkänna att jag va kär och hade känslor för dej. Mina vänner fick säga de till mej gång på gång för att jag skulle förstå. Men jag hade verkligen inte föreställt mej att jag skulle få känslor för dej, så de blev lite förvirrat. Jag pratade om dej som om du vore gud. Jag visade alla mina vänner så fort du skrev nåt gulligt. "kolla va han skrev!!" skrek jag och skrattade som en idiot med lyckliga glittriga ögon.

Den känslan försvann efter ett tag. Men idag ligger den på topp! Jag visar tillochmed min lillebror smsen du skickat, bilder på dej som du har tagit, saker som du gett mej. Han bryr sej inte överhuvudtaget men jag måste få ut min glädje för jag har alldeles för mycket. Du gör mej lycklig. ÖVERLYCKLIG!

Jag har sagt de förut och säger de igen. Du är en fantastiskt person och är allt från himmel och jord för mej. Skulle jag behöva simma atlanten och tillbaka för dej, skulle jag göra de! 100% kooora bil <333

Jag vill inte säga de… men du vet att jag gör de. Utan att jag behöver säga de.

när kroppen tar över och man inte orkar göra nånting. de är otroligt jobbigt. Jag tror alla kommer gå igenom en sån här fas. Jag går igenom min nu. Och de är fan inte lätt! Ett tips för er alla som känner att man har slut på energi. Slösa inte tid på att försöka göra saker du nästan vet att du inte kommer klara av. De är småsaker bara.

Som jag idag tex. Jag vet att jag kan baka muffins. Men ändå gick nått snett. Jag va tvungen att slänga ALLT! De tar verkligen knäcken på en! Jag blev jätte ledsen och skit irriterad. Jag hade planerat en dag med bara bak (jag brukar ha såna dagar) men allt gick i krasch när dom jävla muffinsarna blev förstörda. Man blir så besviken, och så stressad över att veta att man måste göra om samma skit igen.

Och allt med skolan. Jag hade planerat att jag skulle gå på alla bild lektionerna. Men jag gick inte på en ända, allt pga att jag inte orkade. Och för att jag aldrig kan sova om nätterna längre. Så jag är inte direkt utvilad om dagarna. Jag blir så besviken på mej själv. Att jag inte ens klarar av att gå på en lektion jag ÄLSKAR. Men bara tanken på att sitta på bussen, åka tåg, träffa alla klasskompisar, de gör mej trött, stressad och ledsen. Jag fattar inte vad som är fel. Men jag gråter av minsta lilla. Jag blir sur över minsta lilla. Jag skriker på mina bröder och min pappa som jag aldrig gjort förut. Sen när man insett hur illa man betätt sej vill man bara dö. Just nu vill jag gå under jorden tillsammans med paulo och bara radera alla mina minnen. För jag orkar inte komma ihåg, jag orkar inte kämpa för nånting som inte går.

När man tappat all energi. När man inte längre orkar bry sej om att man tillexempel är hungrig, trött, kissnödig, behöver duscha. Såna saker. Man bara sitter och stirrar ut i tomma luften helt lost och frånvarande. de är jag just nu!

När jag har för mycke att göra släpper jag ALLT! De är som att jag går in i ett svart stort rum, utan möbler, utan fönster och dörrar. Väggarna är täckta av bilder från gamla hemska minnen. de ända ljuden man hör är tjat från lärare. De finns ingenstans att gå i rummet. De är som om man är fast klistrad i golvet och som om ögonen har stannat på en ända punkt och aldrig kommer loss därifrån.

Jag har stressat sönder de senaste halvåret. Jag försöker göra saker som jag inte kan, vilket tar på både min energi och mitt självförtroende. Jag tänker släppa allt nu. Jag tänker inte gå i skolan förrän jag får den hjälp jag behöver. Och jag känner att jag är hellre borta från skolan och må bra Än att vara i skolan och gråta minst 5 gånger om dagen.

De är vad jag gjort idag. Jag gråter hela tiden utan anledning. De kanske finns en anledning ändå, att jag är för stressad helt enkelt. De hände nånting otroligt äckligt när jag sov hos paulo igår. Han låg och sov och jag kunde inte sova som vanligt. Så börjar jag tänka på all skit som jag varit med om, hur stressigt de är i skolan, hur jobbigt de är att jag inte kan göra de som "dom andra" kan. Jag börjar självklart storgråta. Då känner jag att jag spänner mej i hela kroppen, som om jag skulle slå någon jag verkligen hatade. Jag gjorde de inte med mening. När jag försökte slappna av skakade hela jag. Ni vet som på filmer när dom får epilepsi anfall?

Jag vet inte om de har med saken att göra. Men de va otroligt obehagligt.

Mådde dåligt tillome på morgonen när jag vaknade. Jag orkade inte säga nåt, orkade inte göra nåt, orkade inte ens sminka mej!

De ända jag har gjort idag är att sovit, legat i sängen och kollat film. De va planerat att jag skulle dra ut med en kompis. Men jag orkade inte. De är inte så att jag tycker de är jobbigt att gå ut eller så. De va min kropp som bara skrek nej. Jag har ont i hela kroppen på ett sätt jag aldrig haft förut.

Nu orkar jag inte skriva mer, tårarna börjar komma… igen!

de här har varit en helvetes dag så tänkte skriva av mej lite!

Jag har varit med om så jävla mkt skit. men allt de av en anledning. För jag tror att allt händer av just en anledning. De som förstört mej till en hel del är förhållanden.

Förhållanden som inte håller. Känslor som splittras och hjärtan som brister. otrohet framförallt! Kommer ni ihåg i somras? De torsak gjorde? Att jag hittade honom naken tillsammans med en annan tjej i hans säng dagen han skulle vara med mej.

Just de har lärt mej så otroligt mkt! Jag har väntat på ett bra tillfälle att säga de här. Men TACK torsak för att du va den idiot du är. De fick mej verkligen att förstå vad äkta kärlek är. de du och jag hade. va INTE äkta kärlek. Allt va en lögn och för mej är sommaren 2010 ett stort svart hål. Jag har glömt alla minnen. För jag vill inte minnas en falsk person.

Jag har själv varit en idiot och varit otrogen många gånger. de är absolut inget jag är stolt över. och vanligtvis nånting jag brukar dölja. Men nu när jag varit med om de i somras. fick de mej att tänka om. Tänka på de som verkligen är värt något! Jag har aldrig ljugit sen dess. Visst jag har dragit vita lögner om att jag tex är sjuk när jag inte är de. Men jag skulle aldrig i mitt liv kunna vara otrogen igen, för jag vill inte ge den smärtan till någon annan. För jag vet hur ont de gör, jag vet hur dåligt man mår. Och att veta att jag fått en annan person att må så dåligt, gör att jag mår dåligt och jag vill hålla mej på topp så mkt som de går! Och de handlar inte bara om otrohet, som att ljuga för mamma igen, de finns inte i mina tankar! De är "otrohetssmärta" fast på ett annat sätt. Ett annat slags svek. En annan falskhet. De är samma sak där, jag vill inte ge min mamma den smärtan.

När man går in i ett förhållande lovar man samtidigt ett löfte. Man lovar med sin kropp och själ. Dyrt och heligt. Nu och föralltid. Svär på sitt liv. Att aldrig under de förhållandet vara otrogen. De medkommer lxm. När man är tillsammans med någon blir den man är tsm med som ens bästa vän. En bästa vän fast lite till. Vi alla har säkert varit med om när en bästa vän sviker än. Vi alla vet hur ont de gör, vi alla vet hur mkt man kan lida utav de. Men tänk när din bästa vän+lite till sviker dej. De blir en helt annan grej. De blir smärta gånger 1000!

Att den man en gång litade på, blåser än! De är som att förlora pengar i ett vad samtidigt som att skrapa upp knät, samtidigt som att vara magsjuk, samtidigt som om någon skulle göra obduktion när du levde. Man känner sej så… lurad. Man trodde, trodde, trodde VERKLIGEN på den här personen. Men man fick kniven i ryggen och näven i magen som jag brukar säga. De är en hemsk känsla, men framförallt en besvikelse. Nästan en besvikelse på sej själv att man kan va så dum att låta sej luras av ett så idiotisk äckel.

Efter de som hände i somras. Lärde jag mej någonting. Alla som ljuger är inte värda nånting. Inte i mina ögon iallafall. ALLA kommer alltid få en andra chans, men så fort du ljuger en andra gång så rycker du på 0.3 sekunder. De finns en person just nu. jag litade på honom, men även han va en lögnare. Han fick en andra chans. En ända chans att visa sej värdig mej. Han tog den.  Visade mej va sanning är! Visade mej hur äkta han är! Visade mej att han aldrig mer kommer ljuga! Visade mej sann kärlek!

Tror jag på de?

…….