Måste verkligen få skriva av mig.

För det första fattar jag inte hur du kunde förlåta mej för de "val" jag gjorde förut. Men å andra sidan, du har svikit mej så många gånger.

Jag sitter å tänker på tiden. Sommaren då de va du och jag. Sommaren då jag varje dag åkte till dig. Du va speciell. Du är fortfarande speciell. Du har en verklig plats i mitt hjärta. Du är en tvättäkta vän uppifrån och ner.

Jag kommer ihåg att du alltid hämtade mej på moppe. och jag va alltid lika rädd att jag skulle flyga av för att du körde som en idiot. Jag kommer ihåg alla kvällar då jag frågade vart vi skulle och du sa nånting. Men när vi väl kom fram va ni någon heeeeelt annanstans.

Jag kommer ihåg hur du alltid brukade peta ner dina fingrar i aquariumet.

Jag kommer ihåg hur du alltid tjatade om dina spånga mackor.

Men de är ingenting som kommer hända igen. Jag har mitt liv nu, som jag trivs med. Vi får vara glada över minnena vi skapat tillsammans.

Men kom ihåg att du är den personen som får mej levande, och att jag alltid finns för dej. Du är underbar vännen, du vet vem du är <3

De här är de sista du hör från mej. Du är nog den mest falska personen i världshistorian. Och sånna som du vill jag inte ha nått å göra me.

Du är född med hat. Du är född med falskhet. Men där JAG växte upp finns ingen falskhet.

Du lärde mej att inte lita på någon. Varför? Jo, för att DU själv har varit med om så mycket svek. Du lärde mej att aldrig säga "jag älskar dej" till någon. Men de är bara för att DU själv blivit sårad. Men vet du vad? De här är mitt liv, och du har ingen rätt att lägga dej i.

Jag säger precis vad jag vill. Litar på vem jag vill. Har kontakt med vem som helst.

Snälla sluta bry dej. Sluta säg åt mej vad jag ska göra. Du är inte min mamma!

Tänker inte säga ett ord till, tänker inte leva din kultur längre, de är här jag bor, och de är här jag stannar!